Remissvar – EU Kommissionens förslag om ändring av direktivet om svavelhalten i marina bränslen – KOM (2011) 439

Sveriges Handelskamrar har följande synpunkter på KOM (2011) 439, som föreslår en ändring av direktiv 1999/32/EG vad gäller svavelhalten i marina bränslen och därmed en anpassning av direktivet till IMO:s bestämmelser om bland annat hårdare bränslekrav i och utanför svavelkontrollområdena.

Sveriges Handelskamrar stödjer infrastrukturministerns linje i frågan, som innebär att EU:s svaveldirektiv som det ser ut i dagsläget är oacceptabel. I synnerhet de nya reglerna som föreslås för de s.k. svavelkontrollområdena Östersjön, Nordsjön och Engelska kanalen (SECA), som skulle innebära att gränsen för svavelutsläpp sänks till 0,1 viktprocent svavel år 2015, är problematiska och skulle ställa till stora problem för svensk industri och sjöfart. Infrastrukturministern verkar för att ett årtal för genomförande av beslutet inte förs in i EU:s svaveldirektiv. Sveriges Handelskamrar stödjer denna linje och håller med om att de föreslagna tidsramarna är orealistiska.

Konsekvensanalysen till EU förslaget är ofullständig vad gäller effekten av beslutet. Det behövs mer tid för att analysera kostnadseffekterna för närsjöfarten och industrin, hur tillgång och pris på bränsle utvecklas, och hur teknikutvecklingen i framställningen av lågsvavligt bränsle och utsläppsminskningsmetoder framskrider. Med tanke på Östersjöns känsliga marina miljö är redan i dag det högsta tillåtna svavelhalt i Östersjön för marint bränsle 1,0 viktprocent. Detta medan gränsvärdena globalt ligger på 3,5 procent för perioden 2012 – 2020. Att ytterligare sänka gränsvärdena för svavelkontrollområdena till 0,1 procent, och detta på så kort tid är både konkurrensmässigt och tekniskt ogenomtänkt.

Med de nya reglerna skulle Östersjön, Nordsjön och Engelska kanalen få betydligt lägre tillåten svavelhalt än de hav som omger andra länder som svenska redare och transportköpare konkurrerar med. Enligt en konsekvensanalys från Sjöfartsverket skulle bränslekostnaderna för sjötransporter i de berörda områdena stiga med 13-28 miljarder kronor. Detta skulle innebära att redare som trafikerar i SECA områdena får räkna med 40-60 procent högre bränslekostnader från och med 2015.

Sverige är ett avlångt land med långa kustområden som nästan helt och hållet ligger i svavelkontrollområdena. Det är uppenbart att sjöfarten längs Sveriges kuster får en stor konkurrensnackdel i jämförelse med de andra hav där dessa hårda svavelkrav inte gäller. Även svensk industri i sin helhet, från basindustrin i Norrland, till skogsindustrin och tillverkningsindustrin, skulle bli kraftig drabbad av den snedvridna konkurrensen eftersom den är så transport- och exportberoende. Också besöksnäringen skulle bli lidande, eftersom färjetrafiken i Östersjön och till och från Danmark och Tyskland berörs.

Att ha så skilda regler för svavelhalter i marint bränsle för de olika havsområdena inom EU-området har en direkt inverkan på konkurrensförhållandena. Det rimmar dåligt med EU:s konkurrensneutralitetsprinciper. Enligt dessa bör åtminstone samma regler gälla för alla hav inom unionen.

Dessutom finns det omfattande problem av teknisk karaktär. Alternativen till dagens bränsle är få och inte färdigutvecklade. För att klara de nya kraven i EU förslaget behövs en helt ny generation fartyg, eftersom dagens fartyg inte är konstruerade på ett sätt som gör det lätt att gå över till lågsvavligt bränsle. Det skulle också kräva mycket omfattande investeringar i nya bränsleanläggningar vid landets hamnar, samt en anpassad infrastruktur och fungerande logistik för att kunna distribuera rätt bränsle. Att Sverige och sjöfartsnäringen skulle klara detta fram till 2015 är planerings- och finansieringsmässigt orealistiskt. Ett mer troligt scenario är en överflyttning av transporter från sjöfart till andra transportslag på land. Med tanke på Sveriges otillräckliga och överbelastade järnvägsnät blir det främst lastbilar, med ökade koldioxidutsläpp som följd. Således riskerar miljön att försämras snarare än förbättras.

Att sänka svavelutsläppen är i sak en god ambition och nödvändig för en långsiktigt hållbar utveckling. Dock måste den tekniska utvecklingen och andra tillväxtfaktorer som kostnadseffektivitet och konkurrensvillkor tas i beaktning för att den typen av klimatåtgärder ska vara rättriktade och verkningsfulla. Sveriges Handelskammaren stödjer därför infrastrukturministern i sin ambition att se över EU:s svaveldirektiv i dess nuvarande form, och föreslår härmed att man mjukar upp direktivet genom att införa en längre övergångsperiod som tar hänsyn till teknikutvecklingen och globala konkurrensvillkor, och som tillåter Sverige och dess sjöfartsnäring att på ett kostnadseffektivt sätt investera i en nödvändig anpassning av flottan och infrastrukturen.